just nu är mitt humör och mitt liv som en berg&dalbana. Jag och pappa satt vid matbordet idag och pratade hur länge som helst, bara han och jag, då insåg jag hur mycket min familj betyder för mig. Vi har aldrig haft det såhär bra innan, vi har alltid bråkat. Jag har alltid sett mig själv som en enda stor besvikelse inför dem. Som om jag är dottern de inte ville ha. Men detta året har det hänt något med mig, jag har växt upp och insett att jag måste göra något åt mitt liv.

I sjuan och åttan så trivdes jag inte alls i skolan. Så jag stannade hemma väldigt väldigt ofta, flera gånger i veckan och det påverkade mitt skolarbete. För om man inte är med på lektionerna är det svårt att få bra betyg, jag sket i att göra de flesta läxorna och mådde psysikt dåligt. För att det enda mamma & pappa gjorde var att skrika på mig och det var ju mycket skönare att sitta hemma än att vara i skolan. I nian så skärpte jag mig och tog tag i skolan, höjde mig i 7 ämnen och kände hur mamma och pappa blev mer och mer stolta över mig.

Igårkväll låg jag och grät, i flera timmar - jag tappade andan och jag ville inte mer. Egentligen borde jag inte vara så i och med att jag har det så bra, men allting bara kom över mig.

Farmor, min älskade farmor. Hon hade varit så jävla stolt över mig. Det gör ont i mig att inte kunna berätta för henne om hur bra det går för mig i skolan och allting. Hon och jag pratade alltid om skolan och jag lovade henne att försöka och inte tappa hoppet. När jag ringde henne och sa att jag kommit in på skolan blev hon så glad för min skull och jag lovade henne att berätta såfort jag visste mer och om min nya klass och allt. Men sen en dag sa pappa att farmor också fått cancer och låg på sjukhuset.

Allt jag kunde tänka på då var alla de läxor vi hade, för farmor skulle ju klara sig för hon är stark. Jag hade ingen aning om att det var sista gången jag skulle få se henne skratta, få prata med henne, få se henne. Nu är jag fast med denna ångest, jag skulle ha följt med till sjukhuset fler gånger, jag borde oroat mig mer. Nu kan jag inte göra något åt det, hon är borta för alltid. Det gör så ont...