Jag vet inte vad det är med mig längre, allt känns så tomt. Jag har inga problem med familjen, inga vänner som sviker, jag klarar mig ensam. Men ändå så finns den där, saknaden. Av att ha någon som säger att jag faktiskt duger som jag är, någon som håller min hand när jag är ledsen och skrattar med mig när jag är glad. Någon som ligger brevid i sängen när jag vaknar. Även om jag säger att jag är okej, jag mår bra så finns det dagar som jag känner mig riiktigt ensam. Där allt påminner mig om hur jävla sant det är..

Hade egentligen tänkt skriva en låång patetisk text om detta men om jag ska vara ärlig orkar jag inte.