Idag för ett år sedan var jag glad för att det var den sista dagen i skolan med måndagspass på schemat, för sista gången med 9A, för sista gången i mitt liv. När jag kom hem från skolan ändrades allting. Pappa stod på uppfarten och målade. När jag ställt min cykel kom han fram och kramade mig. Han berättade att farmor inte fanns mer, att hennes hjärta slutat slå. Allt kom som en chock och tårarna slutade aldrig rinna. Pappas tröja blev alldeles blöt, dels av mina tårar och dels av regnet. Några dagar innan hade familjen flyttat hem till Kerstins lägenhet, eftersom vårt hus skulle renoveras. På väg till lägenheten struntade jag i att alla kunde se mina tårfyllda, röda ögon. Jag cyklade en omväg. Jag ville få bort smärtan från mitt bröst genom att känna farten. Det fungerade inte. För en kort stund ville jag vara hos henne, i himmeln, aldrig komma tillbaka.

Det hade gått två veckor efter farfars begravning, då vi först fick reda på att farmor var sjuk. Hon hade haft ont i magen under en lång period, men hon hade inte sagt något för hon ville inte oroa oss i onödan med tanke på att vi precis förlorat farfar. Men då var det försent, hon hade fått cancer. Min farmor var väldigt osjälvisk, hon satte alltid andras intresse först. Det var hon som var ordförande i pensionsföreningen och såg till att alla aktiviteter osv gick rätt till, trots att där alltid var någon som klagade. Under flera år tog hon hand om sin man, Carl. Jag kommer ihåg år 2004 när vi firade julafton tillsammans med farfar. Det var då jag insåg att Carl var alkolist, tidigare hade jag bara trott att han var så som person, som glömde saker, svamlade med rösten och som hela tiden svor. Även då visade sig farmor stark. Hon visade aldrig att hon blev sårad, aldrig i mitt liv har jag sett henne arg eller irriterad. Hon var som jag, hellre lida själv än att se någon annan sårad.

Flera gånger när jag, mamma och pappa bråkade hemma hos dem så var det hon som var på min sida. Hon tröstade mig när jag grät och visade att det var okej att vara ledsen ibland, det var okej för jag var hos min farmor, min älskade farmor. Tyvärr hann vi bara hälsa på farmor en gång på sjukhuset. Jag kommer ihåg den dagen, det var veckan innan alla slutbetygen skulle sättas, det var då det gällde. När vi satt där med henne i kafeterian kändes det så overkligt. Hon var blek och hade en slang in i armen som ledde till en ställning som skulle hjälpa hennes blodcirkulation. Trots det var hon samma person, samma underbara farmor. Det enda jag kunde tänka på just då var att jag skulle hinna med att plugga när jag kom hem. För aldrig trodde jag att det skulle vara sista gången jag fick se henne.

Jag vet att farmor hade varit stolt över mig, hon brydde sig alltid om hur jag skötte mig i skolan. Hon var den första jag ringde efter att jag fick reda på att jag kom in på det gymnasiet jag sökt till. Nu har jag bättre betyg än någonsin och har verkligen tagit tag i mitt liv, bara synd att hon inte fick vara med och uppleva det.

Nu har ett år har gått och ändå känns det som att hon ska komma tillbaka…

Vanligt folk hade antagligen bara skrivit grattis på facebook, eller bara nämnt det lite sådär snabbt. MEN jag är utöver det vanliga, lite mer viktig. SÅ därför har jag skrivit en liten text/roman till henne här!

 Jag vet inte var jag ska börja. Vi två är så… konstiga och underbart bra tillsammans! Du ska veta att du är så otroligt bra gumman!

Vi har ju haft våra stunder, kan man ju lätt säga och vi kommer inte alltid överens. Som när du fick en bok i huvudet, när vi ritade på varandras bänkar i sexan och tvingade varandra sudda ut det, när jag blev sur för att du sjöng (haha) och alla gånger då JAG har haft rätt, men du inte vågat erkänna. Ibland blir jag galen på dig, som när du tvingade mig att gå till centralen för att du trodde att det låg nära konserthuset. Eller när vi va och shoppade på stan och du helt plötsligt bestämde dig för att prova en jacka som du inte hade råd med, fem minuter innan bussen gick hem.

Vi har varit med om en del tillsammans, ganska så mycket faktiskt. Kommer du ihåg hon bitchen på Center syd som sa att man inte fick fota, eller han killen på NRJ in the park? Vi har som sagt haft våra äventyr inne i Malmö. En gång gick vi till värnhem, när vi kom dit såg vi att vi hade kunnat ta bussen som kört förbi oss ett antal gånger – ändå rätt sjukt att vi hittade dit! Eller när vi skulle hoppa på 3:an, men åkte 15 hållplatser istället för 2. Tänk så mycket motion vi fått efter alla cykelturer till burlövcenter. Det mest onödigaste inköpet var nog dedära vaxet vi köpte, kommer du ihåg så sur jag var haha?

Om jag ska vara ärlig trodde jag att vi skulle glida från varandra efter nian. När du började på en skola i Lund och jag i Malmö. Men så blev det inte och jag är så himla glad för det! Der kan gå veckor och ändå så känns det som vi snackade senast igår. Ingen och då menar jag INGEN får mig att känna mig så ful som dig. Med dig kan jag vara mig själv till 110% - ibland kanske inte det är så jättebra med tanke på hur vi är tillsammans. Men ändå! Ibland räcker det med att jag/du ger dig/mig en blick så förstår du/jag vad jag/du menar (rörigt värre). Jag säger bara (endast natta som kommer fatta detta):

-          Lägg dig utanför!

-          Va?! Ligger gävle inte i skåne?

-          *boxar varandras händer* Dilledilledilledill *klapp* blubbblubbblubb, 3,2,1, nill, wroom wroom

-          Mitt namn är olle & nu ska jag.... – inga kommentarer

-          Natta...forever
-          He’s got the look

nu får det räcka hihi. Kort sagt: Grattis på 17-årsdagen natta! Älskar dig!! ♥

För exakt 365 dagar sedan idag lämnade världens bästa farfar jorden för att få slippa lida den hemska cancer-sjukdomen. Jag har alltid sett min farfar som en generös och kärleksfull man. Han la sig aldrig i andras beslut, det skulle kräva mycket för att han skulle bli irriterad eller arg. Farfar var väldigt generös, jag kommer ihåg en dag när mina kusiner var på besök och vi hade varit på Stefans kiosk och ätit glass. Han bodde på vägen hem till mig så vi tänkte att vi kunde hälsa på. Efter att ha hälsat på oss gick han raka vägen till frysen för att se om han hade någonting att bjuda på och gav oss varsin ”tip-top glass”. Trots att han visste att vi varit och ätit glass för bara en halvtimme sedan.

Jag minns farfar som väldigt skämtsam, han berättade många roliga historier som jag oftast inte förstod någonting av. Även in i de sista månaderna när han mådde som värst ville han hela tiden göra det bästa av situationen och skämta till det. Han var väldigt envis också, läkarna och hans nära och kära bad honom sluta med rökningen flertal gånger. Inte ens när han blev inlagd på Jonasgården hade han en tanke på att sluta. Även efter sin första strålnings-behandling sa läkarna att det var bäst för honom att inte köra bil på ett tag. Samma dag körde han hem till lomma och till burlövcenter och tyckte att det inte var något fel med det.

Jag var 10 år när jag fick reda på att farfar fått cancer, jag förstod inte hur allvarligt det var då och att jag faktiskt hade kunnat förlora honom för alltid. Som tur var har farfar alltid varit en kämpe, enda in i det sista. Inte förens i mars insåg jag hur allvarligt det var. Han blev inlagd på Jonasgården eftersom han inte kunde resa sig upp själv utan sjuksköterskornas hjälp. Men trots det var han samma person, lika glad, lika omtänksam, han var så typiskt Yngve. Han fick till och med komma hem en helg och vi alla hade hoppet uppe om att han fick stanna för alltid. Men då blev han sämre, mycket sämre – började glömma saker, orkade inte äta och var trött konstant. Pappa sa att det förmodligen var den sista gången jag fick se honom. Han var så blek, klen och smal, han somnade hela tiden och det gick inte att prata med honom. Men jag ville inte inse, jag höll hoppet uppe!

Det var en onsdag, Kerstin sov hemma hos oss för hon ville inte vara ensam i sin lägenhet. Det var samma dag som vi hade uppsats-delen i de engelska nationella provet. Klockan var tre, jag vaknade av att telefonen ringde och jag visste att han var borta, min älskade farfars hjärta hade slutat slå. Jag hörde att Kerstin började gråta, jag kunde inte andas, jag ville inte andas, jag ville vara hos min farfar. Efter några minuter gick jag ut i vardagsrummet och satte mig mellan Kerstin och mamma, vi grät, fler tårar än jag trodde mina ögon kunde producera.

Nu har det gått ett år, kan fortfarande inte förstå det, vill inte förstå, vill inte glömma. Alla födelsedagar och högtider är inte detsamma utan honom, det känns så konstigt och tomt, något som saknas. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på honom och fan heller har det blivit lättare. Jag vet att han är stolt över mig. Om jag bara hade fått träffa honom en sista gång, jag vet exakt vad jag hade sagt, jag har spelat upp det i mitt huvud flera gånger om.

Vila i frid farfar, jag älskar dig! ♥

ligger i sängen & äter choklad & gnäller över att jag har ont i hela kroppen - men så går de när man ska gå hur långt som helst med 1000000kg packning (överdrivet, ja?) vägen dit kändes oändlig haha! Det blev inte bättre av att ligga på världens smalaste madrass inatt.. Men trevligt va det iaf igår. Bilder finns på min facebook, orkar inte lägga in dem här också.

När jag kom hem idag träffade jag natta en stund, satt & snackade UTE I KYLAN i 2timmar, fryser fortfarande, typ. Så nu ska jag snart hjälpa till att göra hemmagjord pizza <3 <3 <3, jag vet busigt att äta godis innan maten, nä nu ska jag ta mig till köket!

finfina bilder från idag

jag låg i sängen igårkväll och tänkte på hur detta året varit. Det har varit det bästa men samtidigt det sämsta, jag har förlorat min farfar och min farmor. Både morfar, jag, jakob, mamma & pappa har varit på sjukhuset/akuten ett antal gånger. Denna julen kommer att suga om jag ska vara ärlig, jag kommer säkert få jättefina julklappar och födelsedagspresenter, det är inte det. Utan att känna saknaden, detta året var det meningen att hela släkten skulle komma hit. Kusinerna, farfar, kerstin, farmor, carl, mormor, morfar och morbröderna.

Men kusinerna ska till sina andra släktingar, bland de som är kvar så ska kerstin fira med sin son och carl har flyttat till halmstad. Så det är bara mormor och morfar och mina morbrödrar kvar, så som sagt så känns det inte som en dunderkul jul.

Men trots allt detta med sjukdomar, dödsfall och allt annat så är mitt liv ganska awesome. Mina föräldrar och jag är väldigt nära (som jag skrev om innan), jag sköter mig i skolan, har världens underbaraste vänner och egentligen är det det enda som behövs. Visst hade det varit trevligt med en pojkvän men det lär väl komma någon gång. När jag tänker på hur bra jag egentligen har det förstår jag inte hur jag kan klaga, mitt liv är pretty great. Det kan jag säga utan att ljuga eller tveka, nu mera ska jag tänka positivt, iaf försöka.

För de problemen jag har nu kommer kvitta i framtiden, allting kommer att gå över, allt kommer att lösa sig!

från och med nu ska jag vara såhär glad alltid, som jag är på bilden, iallafall försöka!

just nu är mitt humör och mitt liv som en berg&dalbana. Jag och pappa satt vid matbordet idag och pratade hur länge som helst, bara han och jag, då insåg jag hur mycket min familj betyder för mig. Vi har aldrig haft det såhär bra innan, vi har alltid bråkat. Jag har alltid sett mig själv som en enda stor besvikelse inför dem. Som om jag är dottern de inte ville ha. Men detta året har det hänt något med mig, jag har växt upp och insett att jag måste göra något åt mitt liv.

I sjuan och åttan så trivdes jag inte alls i skolan. Så jag stannade hemma väldigt väldigt ofta, flera gånger i veckan och det påverkade mitt skolarbete. För om man inte är med på lektionerna är det svårt att få bra betyg, jag sket i att göra de flesta läxorna och mådde psysikt dåligt. För att det enda mamma & pappa gjorde var att skrika på mig och det var ju mycket skönare att sitta hemma än att vara i skolan. I nian så skärpte jag mig och tog tag i skolan, höjde mig i 7 ämnen och kände hur mamma och pappa blev mer och mer stolta över mig.

Igårkväll låg jag och grät, i flera timmar - jag tappade andan och jag ville inte mer. Egentligen borde jag inte vara så i och med att jag har det så bra, men allting bara kom över mig.

Farmor, min älskade farmor. Hon hade varit så jävla stolt över mig. Det gör ont i mig att inte kunna berätta för henne om hur bra det går för mig i skolan och allting. Hon och jag pratade alltid om skolan och jag lovade henne att försöka och inte tappa hoppet. När jag ringde henne och sa att jag kommit in på skolan blev hon så glad för min skull och jag lovade henne att berätta såfort jag visste mer och om min nya klass och allt. Men sen en dag sa pappa att farmor också fått cancer och låg på sjukhuset.

Allt jag kunde tänka på då var alla de läxor vi hade, för farmor skulle ju klara sig för hon är stark. Jag hade ingen aning om att det var sista gången jag skulle få se henne skratta, få prata med henne, få se henne. Nu är jag fast med denna ångest, jag skulle ha följt med till sjukhuset fler gånger, jag borde oroat mig mer. Nu kan jag inte göra något åt det, hon är borta för alltid. Det gör så ont...

Jag vet inte vad det är med mig längre, allt känns så tomt. Jag har inga problem med familjen, inga vänner som sviker, jag klarar mig ensam. Men ändå så finns den där, saknaden. Av att ha någon som säger att jag faktiskt duger som jag är, någon som håller min hand när jag är ledsen och skrattar med mig när jag är glad. Någon som ligger brevid i sängen när jag vaknar. Även om jag säger att jag är okej, jag mår bra så finns det dagar som jag känner mig riiktigt ensam. Där allt påminner mig om hur jävla sant det är..

Hade egentligen tänkt skriva en låång patetisk text om detta men om jag ska vara ärlig orkar jag inte.