För exakt 365 dagar sedan idag lämnade världens bästa farfar jorden för att få slippa lida den hemska cancer-sjukdomen. Jag har alltid sett min farfar som en generös och kärleksfull man. Han la sig aldrig i andras beslut, det skulle kräva mycket för att han skulle bli irriterad eller arg. Farfar var väldigt generös, jag kommer ihåg en dag när mina kusiner var på besök och vi hade varit på Stefans kiosk och ätit glass. Han bodde på vägen hem till mig så vi tänkte att vi kunde hälsa på. Efter att ha hälsat på oss gick han raka vägen till frysen för att se om han hade någonting att bjuda på och gav oss varsin ”tip-top glass”. Trots att han visste att vi varit och ätit glass för bara en halvtimme sedan.

Jag minns farfar som väldigt skämtsam, han berättade många roliga historier som jag oftast inte förstod någonting av. Även in i de sista månaderna när han mådde som värst ville han hela tiden göra det bästa av situationen och skämta till det. Han var väldigt envis också, läkarna och hans nära och kära bad honom sluta med rökningen flertal gånger. Inte ens när han blev inlagd på Jonasgården hade han en tanke på att sluta. Även efter sin första strålnings-behandling sa läkarna att det var bäst för honom att inte köra bil på ett tag. Samma dag körde han hem till lomma och till burlövcenter och tyckte att det inte var något fel med det.

Jag var 10 år när jag fick reda på att farfar fått cancer, jag förstod inte hur allvarligt det var då och att jag faktiskt hade kunnat förlora honom för alltid. Som tur var har farfar alltid varit en kämpe, enda in i det sista. Inte förens i mars insåg jag hur allvarligt det var. Han blev inlagd på Jonasgården eftersom han inte kunde resa sig upp själv utan sjuksköterskornas hjälp. Men trots det var han samma person, lika glad, lika omtänksam, han var så typiskt Yngve. Han fick till och med komma hem en helg och vi alla hade hoppet uppe om att han fick stanna för alltid. Men då blev han sämre, mycket sämre – började glömma saker, orkade inte äta och var trött konstant. Pappa sa att det förmodligen var den sista gången jag fick se honom. Han var så blek, klen och smal, han somnade hela tiden och det gick inte att prata med honom. Men jag ville inte inse, jag höll hoppet uppe!

Det var en onsdag, Kerstin sov hemma hos oss för hon ville inte vara ensam i sin lägenhet. Det var samma dag som vi hade uppsats-delen i de engelska nationella provet. Klockan var tre, jag vaknade av att telefonen ringde och jag visste att han var borta, min älskade farfars hjärta hade slutat slå. Jag hörde att Kerstin började gråta, jag kunde inte andas, jag ville inte andas, jag ville vara hos min farfar. Efter några minuter gick jag ut i vardagsrummet och satte mig mellan Kerstin och mamma, vi grät, fler tårar än jag trodde mina ögon kunde producera.

Nu har det gått ett år, kan fortfarande inte förstå det, vill inte förstå, vill inte glömma. Alla födelsedagar och högtider är inte detsamma utan honom, det känns så konstigt och tomt, något som saknas. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på honom och fan heller har det blivit lättare. Jag vet att han är stolt över mig. Om jag bara hade fått träffa honom en sista gång, jag vet exakt vad jag hade sagt, jag har spelat upp det i mitt huvud flera gånger om.

Vila i frid farfar, jag älskar dig! ♥