Idag för ett år sedan var jag glad för att det var den sista dagen i skolan med måndagspass på schemat, för sista gången med 9A, för sista gången i mitt liv. När jag kom hem från skolan ändrades allting. Pappa stod på uppfarten och målade. När jag ställt min cykel kom han fram och kramade mig. Han berättade att farmor inte fanns mer, att hennes hjärta slutat slå. Allt kom som en chock och tårarna slutade aldrig rinna. Pappas tröja blev alldeles blöt, dels av mina tårar och dels av regnet. Några dagar innan hade familjen flyttat hem till Kerstins lägenhet, eftersom vårt hus skulle renoveras. På väg till lägenheten struntade jag i att alla kunde se mina tårfyllda, röda ögon. Jag cyklade en omväg. Jag ville få bort smärtan från mitt bröst genom att känna farten. Det fungerade inte. För en kort stund ville jag vara hos henne, i himmeln, aldrig komma tillbaka.

Det hade gått två veckor efter farfars begravning, då vi först fick reda på att farmor var sjuk. Hon hade haft ont i magen under en lång period, men hon hade inte sagt något för hon ville inte oroa oss i onödan med tanke på att vi precis förlorat farfar. Men då var det försent, hon hade fått cancer. Min farmor var väldigt osjälvisk, hon satte alltid andras intresse först. Det var hon som var ordförande i pensionsföreningen och såg till att alla aktiviteter osv gick rätt till, trots att där alltid var någon som klagade. Under flera år tog hon hand om sin man, Carl. Jag kommer ihåg år 2004 när vi firade julafton tillsammans med farfar. Det var då jag insåg att Carl var alkolist, tidigare hade jag bara trott att han var så som person, som glömde saker, svamlade med rösten och som hela tiden svor. Även då visade sig farmor stark. Hon visade aldrig att hon blev sårad, aldrig i mitt liv har jag sett henne arg eller irriterad. Hon var som jag, hellre lida själv än att se någon annan sårad.

Flera gånger när jag, mamma och pappa bråkade hemma hos dem så var det hon som var på min sida. Hon tröstade mig när jag grät och visade att det var okej att vara ledsen ibland, det var okej för jag var hos min farmor, min älskade farmor. Tyvärr hann vi bara hälsa på farmor en gång på sjukhuset. Jag kommer ihåg den dagen, det var veckan innan alla slutbetygen skulle sättas, det var då det gällde. När vi satt där med henne i kafeterian kändes det så overkligt. Hon var blek och hade en slang in i armen som ledde till en ställning som skulle hjälpa hennes blodcirkulation. Trots det var hon samma person, samma underbara farmor. Det enda jag kunde tänka på just då var att jag skulle hinna med att plugga när jag kom hem. För aldrig trodde jag att det skulle vara sista gången jag fick se henne.

Jag vet att farmor hade varit stolt över mig, hon brydde sig alltid om hur jag skötte mig i skolan. Hon var den första jag ringde efter att jag fick reda på att jag kom in på det gymnasiet jag sökt till. Nu har jag bättre betyg än någonsin och har verkligen tagit tag i mitt liv, bara synd att hon inte fick vara med och uppleva det.

Nu har ett år har gått och ändå känns det som att hon ska komma tillbaka…