Idag för ett år sedan var jag glad för att det var den sista dagen i skolan med måndagspass på schemat, för sista gången med 9A, för sista gången i mitt liv. När jag kom hem från skolan ändrades allting. Pappa stod på uppfarten och målade. När jag ställt min cykel kom han fram och kramade mig. Han berättade att farmor inte fanns mer, att hennes hjärta slutat slå. Allt kom som en chock och tårarna slutade aldrig rinna. Pappas tröja blev alldeles blöt, dels av mina tårar och dels av regnet. Några dagar innan hade familjen flyttat hem till Kerstins lägenhet, eftersom vårt hus skulle renoveras. På väg till lägenheten struntade jag i att alla kunde se mina tårfyllda, röda ögon. Jag cyklade en omväg. Jag ville få bort smärtan från mitt bröst genom att känna farten. Det fungerade inte. För en kort stund ville jag vara hos henne, i himmeln, aldrig komma tillbaka.

Det hade gått två veckor efter farfars begravning, då vi först fick reda på att farmor var sjuk. Hon hade haft ont i magen under en lång period, men hon hade inte sagt något för hon ville inte oroa oss i onödan med tanke på att vi precis förlorat farfar. Men då var det försent, hon hade fått cancer. Min farmor var väldigt osjälvisk, hon satte alltid andras intresse först. Det var hon som var ordförande i pensionsföreningen och såg till att alla aktiviteter osv gick rätt till, trots att där alltid var någon som klagade. Under flera år tog hon hand om sin man, Carl. Jag kommer ihåg år 2004 när vi firade julafton tillsammans med farfar. Det var då jag insåg att Carl var alkolist, tidigare hade jag bara trott att han var så som person, som glömde saker, svamlade med rösten och som hela tiden svor. Även då visade sig farmor stark. Hon visade aldrig att hon blev sårad, aldrig i mitt liv har jag sett henne arg eller irriterad. Hon var som jag, hellre lida själv än att se någon annan sårad.

Flera gånger när jag, mamma och pappa bråkade hemma hos dem så var det hon som var på min sida. Hon tröstade mig när jag grät och visade att det var okej att vara ledsen ibland, det var okej för jag var hos min farmor, min älskade farmor. Tyvärr hann vi bara hälsa på farmor en gång på sjukhuset. Jag kommer ihåg den dagen, det var veckan innan alla slutbetygen skulle sättas, det var då det gällde. När vi satt där med henne i kafeterian kändes det så overkligt. Hon var blek och hade en slang in i armen som ledde till en ställning som skulle hjälpa hennes blodcirkulation. Trots det var hon samma person, samma underbara farmor. Det enda jag kunde tänka på just då var att jag skulle hinna med att plugga när jag kom hem. För aldrig trodde jag att det skulle vara sista gången jag fick se henne.

Jag vet att farmor hade varit stolt över mig, hon brydde sig alltid om hur jag skötte mig i skolan. Hon var den första jag ringde efter att jag fick reda på att jag kom in på det gymnasiet jag sökt till. Nu har jag bättre betyg än någonsin och har verkligen tagit tag i mitt liv, bara synd att hon inte fick vara med och uppleva det.

Nu har ett år har gått och ändå känns det som att hon ska komma tillbaka…

Vanligt folk hade antagligen bara skrivit grattis på facebook, eller bara nämnt det lite sådär snabbt. MEN jag är utöver det vanliga, lite mer viktig. SÅ därför har jag skrivit en liten text/roman till henne här!

 Jag vet inte var jag ska börja. Vi två är så… konstiga och underbart bra tillsammans! Du ska veta att du är så otroligt bra gumman!

Vi har ju haft våra stunder, kan man ju lätt säga och vi kommer inte alltid överens. Som när du fick en bok i huvudet, när vi ritade på varandras bänkar i sexan och tvingade varandra sudda ut det, när jag blev sur för att du sjöng (haha) och alla gånger då JAG har haft rätt, men du inte vågat erkänna. Ibland blir jag galen på dig, som när du tvingade mig att gå till centralen för att du trodde att det låg nära konserthuset. Eller när vi va och shoppade på stan och du helt plötsligt bestämde dig för att prova en jacka som du inte hade råd med, fem minuter innan bussen gick hem.

Vi har varit med om en del tillsammans, ganska så mycket faktiskt. Kommer du ihåg hon bitchen på Center syd som sa att man inte fick fota, eller han killen på NRJ in the park? Vi har som sagt haft våra äventyr inne i Malmö. En gång gick vi till värnhem, när vi kom dit såg vi att vi hade kunnat ta bussen som kört förbi oss ett antal gånger – ändå rätt sjukt att vi hittade dit! Eller när vi skulle hoppa på 3:an, men åkte 15 hållplatser istället för 2. Tänk så mycket motion vi fått efter alla cykelturer till burlövcenter. Det mest onödigaste inköpet var nog dedära vaxet vi köpte, kommer du ihåg så sur jag var haha?

Om jag ska vara ärlig trodde jag att vi skulle glida från varandra efter nian. När du började på en skola i Lund och jag i Malmö. Men så blev det inte och jag är så himla glad för det! Der kan gå veckor och ändå så känns det som vi snackade senast igår. Ingen och då menar jag INGEN får mig att känna mig så ful som dig. Med dig kan jag vara mig själv till 110% - ibland kanske inte det är så jättebra med tanke på hur vi är tillsammans. Men ändå! Ibland räcker det med att jag/du ger dig/mig en blick så förstår du/jag vad jag/du menar (rörigt värre). Jag säger bara (endast natta som kommer fatta detta):

-          Lägg dig utanför!

-          Va?! Ligger gävle inte i skåne?

-          *boxar varandras händer* Dilledilledilledill *klapp* blubbblubbblubb, 3,2,1, nill, wroom wroom

-          Mitt namn är olle & nu ska jag.... – inga kommentarer

-          Natta...forever
-          He’s got the look

nu får det räcka hihi. Kort sagt: Grattis på 17-årsdagen natta! Älskar dig!! ♥

Kläderna, som Jessica och hennes kompisar fick låna var sydda så att de skulle se större och kurvigare ut. Männen vill ha sina fruar lika stora som kor, bokstavligen. De som var där sa;”they took the expression fat like a cow to a whole new level” och jag kan inte göra mer än att hålla med. Männen själva var smala. De var tvungna att vara det för att orka med alla dags-sysslor. Dagen efter mannen friat till sin kvinna är det tradition att hon ska gå upp ännu mer i vikt, för att vara snygg till bröllopet.

Då finns det något som kallas ett ”gödnings-bås” där den blivande frun ska sitta i upp till 2 månader och dricka fet mjölk. De som sitter där inne får endast gå ut där ifrån när de behöver gå på toa. Där inne står mellan 15-20 kannor fyllda med mjölk, innan solen går ner ska alla vara tomma. På morgonen fylls de på igen. På själva bröllopet får mannen inte lov att se sin fru, hon göms bakom sjalar och paraply, medan mannen läser upp sin kärleksförklaring till sin fru.

Det jag lärde mig av att se det programmet var att skönhet är upp till var och en, vad var och en vill se. Man fick höra en del av mannens tal på bröllopet… han nämnde ingenting om hennes utseende eller om hur deras kärlek till varandra var, utan att hon skrattade som en bebis och alla hennes egenskaper. I Sverige och övriga länder låter det galet. Att vara smal är ju så viktigt? Och så fint? Vissa äter barnmat bara för att hålla sig snygg. Men vem är det egentligen som bestämmer att man just ska vara smal för att vara snygg? För att bli omtyckt, för att ens få någon uppmärksamhet av det motsatta könet. Skönhet har blivit som en tävling, enligt mig i alla fall.

Jag har funderat länge över om jag skulle publicera detta inlägget eller inte nu ett tag, hade egentligen kunnat säga hur mycket som helst om just detta, men kände att det var lagom att avsluta där :)

bilderna är kopierade från google - en bild kan däga mer än 1000 ord, speciellt de 2 första (den 3:e är tagen från just det avsnittet jag skrivit om)